Att förebygga brott med problemorienterat polisarbete – Ny bok av Johannes Knutsson
Jag är professor emeritus i polisforskning vid Politihögskolen i Oslo, men har min akademiska bakgrund från Stockholms Universitet där jag disputerade på avhandlingen Polisen och brottsprevention år 1984. Jag inriktade mig på tillämpad polisforskning och har, förutom i Norge, haft anställningar vid Brottsförebyggande rådet, Polishögskolan i Solna och Rikspolisstyrelsen. Tidigt i karriären hade jag förmånen att upprätta kollegiala och vänskapliga relationer med personerna bakom situationell brottsprevention (SCP) – Ron Clarke – rutinaktivitetsteorin – Marcus Felson – och problemorienterat polisarbete (POP) – Herman Goldstein. Tillsammans ingick vi i internationella samarbetsprojekt finansierade av Politihögskolen. De resulterade i ett antal fördjupande sammanställningsvolymer om POP och SCP.
Redan som student blev jag intresserad av utvärderingsforskning – fortfarande ett eftersatt område. Via tidiga arbeten kunde jag bidra till etableringen av SCP. När jag väl uppmärksammade POP-filosofin övertygades jag av mina forskningserfarenheter om dess effektivitet. POP innebär att polisen ges möjligheten att lämna sin traditionella reaktiva verksamhetsform för att kunna bedriva ett arbete med en proaktiv förebyggande inriktning.
POP bygger på en aktionsforskningsmodell med problembeskrivning, analys av drivande faktorer, att få fram åtgärder anpassade till den kontext där problemet återfinns, att få motåtgärderna implementerade och sist men inte minst att utvärdera i vad mån problemet försvann eller minskade.
Utvärderingen sker så gott som undantagslöst med den så kallade en-grupps för-test efter-testuppläggningen vilket innebär att man först genomför en mätning för en grupp avseende det man vill förändra, som sedan erhåller en intervention (x) varefter en eftermätning genomförs enligt formen:
Tid | |||
Före | Efter | ||
Experimentgrupp | O1 | X | O2 |
Skillnaden mellan observationerna O1 och O2 indikerar effekten av åtgärden. Men tolkningen kan vara osäker eftersom utfallet kan ha åstadkommits av andra faktorer än interventionen. I POP-sammanhang är dock denna uppläggning oftast tillräcklig. Då utvärderingsmomentet kan vara vanskligt ägnade jag ett kapitel i boken åt detta. Jag hoppas att det kan ge tillräcklig vägledning för de som vill bedriva POP.
Problem kan t.ex. utgöras av brott och ordningsstörningar som drabbar boende i ett område. Processen att bedriva POP brukar sammanfattas i akronymen SARA som står för Scanning, Analysis, Response och Assessment. Modellen är förenklad. Processen kan i själva verket vara iterativ, där man kan behöva gå tillbaka då exempelvis scanningen var otillräcklig. Dessutom består responsfasen av två moment – att få fram åtgärder och att förmå dem som kan vidta dem – problemägarna – att agera.
Min erfarenhet är att framgångsrika projekt bland annat kännetecknas av en gedigen och väldokumenterad scanning – den skapar grunden för det fortsatta arbetet och kan dessutom ge starka argument för att få problemägarna att agera.
Strategin är forskardriven med över tid allt fler kvalificerade forskare i US och UK som på olika sätt stöder filosofin. Särskilt viktigt är Center for Problem-Oriented Policing https://popcenter.asu.edu. Där finns ett omfattande och växande nedladdningsbart material riktat till praktiker. Sedan 90-talets början hålls också en årlig tävling i bästa problemorienterade projekt – Herman Goldstein Award – där en grupp kvalificerade forskare med inriktning på tillämpad polisforskning tillsamman med erfarna praktiker bedömer bidragen – jag har varit domare under drygt tio år och bedömt ungefär 200 projekt. Samtliga tävlingsbidrag finns tillgängliga på centrets site. En viktig utvecklingstendens är att även andra organisationer har anammat filosofin – t.ex. sådana som skyddar djurarter.
Filosofin mottogs med stor entusiasm och flera poliskårer började redan under 80-talet tillämpa den i US och UK. I Sverige, Norge och Danmark bestämdes under 90- och 00-talen att POP skulle vara polisens förebyggande strategi. Uppföljningar av projekt visade dock genomgående på bristfällig tillämpning, där särskilt utvärderingsmomentet var svagt. Även om modellen verkar vara självklar och intuitiv, är den i själva verket komplex och kräver en analytisk kompetens för att kunna genomföras.
Förklaringen till den bristande praktiken kan sökas i hur införandet vanligen gick till. Policyskapare från departement eller den överordnade polisbyråkratin instruerar polisen att som ett led i den brottsförebyggande uppgiften arbeta problemorienterat. Polisledningen lyder genom att formulera mål i planeringsdokument och pekar ut poliser som ska genomföra problemorienterade projekt. Av detta följer två svagheter. För det första saknas vanligen kompetensen hos praktikerna att genomföra ett riktigt problemorienterat polisarbete. För det andra finns en sårbarhet för tryck om att redovisa positiva resultat oavsett vad arbetet resulterar i.
Men om en analytiker stöder arbetet ändras förutsättningarna. Analytiker med relevant utbildning från universitet har den kompetens som krävs och interagerar med ledningen för att säkerställa projektet, ger råd till praktikerna och tar aktiv del i projektet –aktionsforskningsmodellen. Särskilt i de mer krävande momenten i processen som exempelvis utvärderingen är denna person viktig. Analytiker, även om anställda inom polisen, identifierar sig mer med akademiska normer än de inom polisen. Det gör dem mindre känsliga för socialt tryck att åstadkomma ”bra” resultat.
POP av praktiker | POP med stöd av analytiker | |
Styrka | Poliserna arbetar med problem de möter i sin tjänst. | Tillgång till metodologisk kompetens. Analytiker oberoende (förhoppningsvis). |
Svaghet | Bristande metodologisk kompetens. Bristande tid – tilläggsuppgift. Brist på stöd. Sårbar för påtryckningar om önskade resultat. | Om analytiker inte del av organisationen kan brister i tillgång på information uppstå (t.ex. data). Sårbar om ledningen inte ger stöd. |
Även om Goldsteins ursprungliga vision om att hela poliskårer skulle arbeta i enlighet med POP knappast infriats, har hela tiden fullvärdiga POP-projekt genomförts. Som domare har jag över tid noterat ett ökande inslag av riktigt gedigna projekt. De kännetecknas av att analytiker varit med. Och att det i sin tur det funnits insiktsfulla chefer som givit förutsättningar.
För Sveriges del är den auktoritära och hierarkiska organisationen samt bristen på analytisk kompetens i den överordnade polisbyråkratin ett hinder. Men en lokal insiktsfull polischef skulle kunna ge de organisatoriska förutsättningarna, framför allt att ge poliserna behövligt stöd för att kunna bedriva regelmässig POP.
Under senare år har en exceptionell poliskår i England – Durham Constabulary – fått ett rejält genomslag med ett stort antal fullgoda projekt avseende en mängd olika problem – inklusive organisatoriska brister. Avgörande var en meriterad och dynamisk polischef som endast anställde poliser utbildade i POP, det fanns tillgång till kvalificerad analytiker och en aktiv samverkan med universitetsvärlden.
För de som vill fördjupa sig i POP hoppas jag att boken kan vara en början. Jag vill rekommendera ett besök på https://popcenter.asu.edu och att utforska siten. En övning kan vara att utgå från ett problem och se vad som fångas upp.
Professor emeritus i polisforskning vid Politihögskolen i Oslo, med en doktorsavhandling från Stockholms Universitet 1984. Han har arbetat vid Brottsförebyggande rådet, Polishögskolan och Rikspolisstyrelsen. Tidigt samarbetade jag med ledande forskare inom situationell brottsprevention (Ron Clarke), rutinaktivitetsteorin (Marcus Felson) och problemorienterat polisarbete (Herman Goldstein), vilket resulterade i internationella projekt och publikationer om POP och SCP.
Dela