”I den bästa av världar skulle man haft ännu mer samarbete, hela tiden”

Under våren 2020 började vi med vår c-uppsats i utredningskriminologi vid Högskolan i Gävle. Då vi tidigt i utbildningen blev intresserade av miljöns utformning som en brottsförebyggande och trygghetsskapande aspekt, ville vi undersöka hur samverkan mellan olika aktörer uttryckte sig i en nybyggnation där objektet var en sådan åtgärd. Paradisparken blev därför vårat studieobjekt, som är en stadsdelspark belägen i västra Borlänge och är sammankopplad med bostadsområdena Tjärna Ängar och Paradiset. Parken byggs i tre olika etapper och när vi startade arbetet var endast etapp 1 färdig, och det är således denna del som vi begränsat oss till.

(Detaljplan för stadsdelspark och förskola inom Tjärna Ängar -Paradiset, Borlänge Kommun, 2017).

Tidigare forskning gällande samverkan och samarbete har visat att även om det är oproblematiskt att tillsammans kartlägga och komma överens om åtgärder, så kan det vara svårt att få till resurser så det i praktiken blir genomförbart. Den visade även att det är av vikt att redan i planeringsskedet inkludera lokala aktörer och ha en pågående samverkan under hela processen för att kunna dra nytta av lokalkännedom om den specifika platsen samt uppnå hållbara resultat. Kostnadsmässigt är det även en fördel, då förändringar i efterhand kan bli kostsamma. Detta framkom även i våra intervjuer med landskapsarkitekt, kommunpolis samt brottsförebyggande samordnare kopplade till projektet. Då samarbetet dessa emellan uppstod när etapp 1 redan stod klar. En annan aspekt som belyser vikten av att kommunicera redan i planeringsstadiet var att en del nu inte kände sig bekväma med att delta i trygghetsmöten då de inte kände att de kunde stå för besluten som nu togs.

För att se hur implementeringen av brottsförebyggande och trygghetsskapande perspektiv kan se ut i planeringen och utformandet av parken har vi utgått från rutinaktivitetsteorin, situationell brottsprevention samt CPTED (Crime Prevention Through Environmental Design). CPTED består av principer där den fysiska miljön påverkar brottslighet och trygghet.

I andra länder som Kanada, Australien och Holland har handböcker, manualer och program implementerats där man måste ta hänsyn till CPTED-principerna vid samhällsutveckling. När det i Holland år 1998 ställdes krav genom ett regleringssystem framkom det en skepticism hos planerare och arkitekter, då det skulle kunna förhindra deras kreativitet. Hur de trygghetsskapande och de estetiska aspekterna balanseras i utformningen menar våra intervjupersoner är komplext. Både då det kan innefatta olika syn på vad det estetiska innebär, där det från brottsförebyggande håll ses som en ”fin park”, medan landskapsarkitekten menar att det handlar om vilken funktion man vill ha. Samtidigt kan man se att det handlar det om samma sak, att människor man vill ska uppehålla sig i parken, faktiskt gör det. De menar att det är svårt att kombinera dessa, då en helt brottsförebyggande park inte heller skulle locka människor till att uppehålla sig där.

Sammantaget menar vi att det finns ett behov av rättsliga riktlinjer som främjar stadens utveckling samt inkluderande av kommunens aktörer. För att i det stora hela tillsammans skapa ett mer hållbart samhälle.

Våra förslag på fortsatt forskning är därför att undersöka det internationella försprång som finns när det gäller implementering av regler och rutiner som behandlar ämnet. Vad som kan ha underlättat respektive försvårat den processen.

—

Clara Ivsjö och Maria Haglöf fil.kand. i utredningskriminologi med ett brinnande intresse för trygghetsskapande och brottspreventiva aspekter med grund i miljöns utformning.