Blått ljus i gröna omgivningar: Utmaningar och möjligheter för räddningstjänsten på landsbygden Sverige
Hur länge ska man behöva vänta på räddningstjänsten om huset brinner i en glest befolkad del av Sverige? Är det meningsfullt att anmäla ett pågående inbrott eller misshandel om anmälaren vet att det tar timmar innan polisen är på plats? Vilka är de lokala alternativen och hur fungerar de? Det här projektet fokuserar på de utmaningar som det innebär att tillhandahålla och utföra ”blåljustjänster” och relaterade tjänster på svensk landsbygd. Tillgången till sådana tjänster skiljer sig åt över landet vilket innebär att individer och grupper möter olika möjligheter att ta del av tjänsterna. Det gäller både utformningen, omfattningen liksom inom vilken tidsrymd de kan tillgås. En nödsituation eller kris kräver i många fall att räddningstjänst i någon form tillkallas. Polis, ambulans och brandkår är de samhällstjänster som vi vanligen förknippar med plötsliga händelser; olyckor, katastrofer eller att vara utsatt för brott. Behoven av dessa tjänster är ojämnt fördelade, både bland individer i befolkningen – vissa grupper är mer utsatta än andra – och rumsligt. Behoven följer i viss mån befolkningstätheten, vilket betyder att tillgången till tjänsterna är större i tätbefolkade delar av landet jämfört med mer glestbefolkade delar. På en individnivå, när en händelse inträffar, är det dock situationen som avgör behovet, inte befolkningstätheten. Det innebär en utmaning att tillhandahålla en servicenivå som motsvarar de individuella behoven samtidigt som befolkningsstrukturen styr fördelningen av de offentliga resurserna.
Den offentliga sektorns tillhandahållande av dessa tjänster kompletteras i allt högre grad med frivilliga och privata initiativ. Det kan vara privata säkerhetsföretag med mångårig erfarenhet av att tillhandahålla sådana tjänster men det kan också vara grupperingar i form av medborgargarden vars syften och metoder inte är kända och/eller legitimerade. Det här är en utveckling som det finns mycket begränsad kunskap om, och det finns ett omedelbart behov av att veta mera om konsekvenserna. I projektet karterar vi tillgången till blåljustjänster på svensk landsbygd och den omorganisation som skett avseende lokalisering och omfattning. Vi undersöker hur kategorier som kön, ålder och etnicitet påverkar individers förhållningssätt till dessa tjänster (utförda av såväl offentlig och privat som civilsamhällssektorn) såsom upplevda möjligheter att använda dem. Vårt arbete inkluderar också att identifiera vilka utmaningar och möjligheter som följer den nuvarande organisationen av och tillgången till blåljustjänster. Genom djupstudier i utvalda samhällen undersöker vi vilka nätverk som bildas samt hur tillgången till sådana nätverk ser ut. Vad betyder den begränsade servicen för civilsamhällets roll, och hur påverkas samhällets sociala hållbarhet? Vilka relationer försvagas och/eller förstärks och hur påverkas individers vardag?
Metodiken består av kvantitativa och kvalitativa metoder. Resultaten presenteras i form av en doktorsavhandling samt artiklar i internationella tidskrifter. Forskargruppen kommer också att anordna löpande seminarier med medverkan av en referensgrupp. Resultaten diskuteras och sprids också genom anordnande av en internationell workshop samt deltagande i konferenser. Forskningsresultaten har betydelse för riskhanteringspraxis i hela landet. Såväl politiker och planerare samt utförare och användare har ett intresse av utökad och fördjupad kunskap kring den problematik som omger tillgång till och fördelning av blåljustjänster.
Om ni vill veta mera om detta nystartade projekt, kontakta Vania Ceccato (KTH) som är projektledare för detta FORMAS-projekt i samarbete med Susanne Stenbacka (Uppsala Universitet). I referensgruppen finns Professor Gunnel Forsberg och Professor Jerzy Sarnecki. Projektet kommer att pågå under 4 år.
