Att göra städer och glesbygd säkra och trygga är en av de viktigaste ambitionerna som återspeglas i mål 11 i 2030-talets agenda för hållbar utveckling. Internationellt har man sett att både EU och FN försöker skapa en koppling mellan program för brottsförebyggande och stadsplanering på olika tillvägagångssätt. Europeiska unionens tillvägagångssätt har inneburit bland annat att skapa ett standardsystem som bas för att minska brottslighet och rädsla för brott genom delar av stadsplanering och byggnadsdesign (CEN-standard, ISO standard). Genom att fokusera på kapacitetsuppbyggnad har FN valt att ta en annan väg genom att stärka lokala myndigheters kapacitet, att ta itu med säkerhetsfrågor i städerna (UN-Habitats Program för tryggare städer) och att skapa nätverk för att utbyta erfarenheter och kunskap. Eftersom EU:s och UN-Habitat policy inte har någon rättslig grund (deltagandet är frivilligt) fungerar deras ”riktlinjer” enbart som rekommendationer.

I Sverige har vi satsat på flera vägar för att integrera brottsförebyggande arbete i planeringen. I istället för att välja en modell som i Storbritannien och Nederländerna har man valt en indirekt process genom att lägga ”resurser på kompetensutveckling och information riktad till de aktörer som kan påverka bebyggelseåtgärder för att förebygga brott och att detta görs inom befintliga organisationsramar och forum” (BRÅ, 2002, s.7). Frågan är: räcker dessa insatser idag? Tjugo år har gått och utmaningarna har blivit större. Samhällsproblem som vi har idag med vågor av dödligt våld som skjutningar och explosioner kräver omedelbara polisinsatser men också ett långsiktigt engagemang från samhället i stort. Det finns ett enormt behov av kunskap för att kunna hantera dessa situationer och skapa säkerhetsinsatser som kan minska brottsligheten och dess effekt på samhällen. Samtidigt finns det ett behov i planeringen av en brottsprevention som tar hänsyn till de brott och trygghetsproblem som kommer sällan upp i nyheter: ”det vardagliga” i; ”det långsiktiga”, ”de avlägsna”, ”de ohörda rösterna”.

I år träder en ny lag i kraft – ”Kommuner mot brott (SOU 2021:49)” – som ger kommunerna ett ansvar att arbeta brottsförebyggande. I praktiken innebär lagkravet att flera saker kommer att påverkas på alla planeringsnivåer men särskilt på den lokala, där både problem och en dellösning finns. Kommunerna ska också ta visst ansvar för samordningen av det lokala brottsförebyggande arbetet och inrätta en samordningsfunktion.  Det finns gott om möjligheter att förbättra hur vi jobbar idag men det känns ofta oklart hur vi tar oss dit.

På nationell nivå har den situationsbaserade brottspreventionen fått ett större genomslag i Sverige under 2010 och 2020-talen, bland annat i det nationella brottsförebyggande programmet (Regeringen 2017) samt i Boverkets vägledning kring utformningen av fysiska miljöer i samhällsbyggnadsprocessen (Boverket, 2019). 2021 vi på KTH och några andra forskare i andra universitet i Sverige undersökt om aktörer inom den svenska samhällsbyggnadssektorn uppfattade standardisering av processer som ett relevant stöd i integration av situationsbaserad brottsprevention inom kommunalplanering (se länken till rapporten nedan). Med ”standardisering menade vi inte att samma åtgärder skulle appliceras i en stor respektive en liten kommun, utan att oberoende av vilket problem man står inför är nyckeln till framgång att arbeta systematiskt, brottsspecifikt, platsspecifikt, tidsspecifikt och, sist men inte minst, kontextspecifikt”, till exempel. Resultaten visade att majoriteten av respondenter ansåg att en standard för processer skulle ha positiva effekter för samverkan, särskilt poliser och trygghetsamordnare. Dessa resultat bekräftas av en annan studie från 2019 som visade att 70 procent av planerarna och 85 procent av trygghetssamordnarna uppfattade att ökad standardisering av processer skulle ha positiv effekt. Rekommendationen var ” Skapa arenor för diskussioner med Boverket och BRÅ om önskan för en ökad standardisering av normer och processer vad gäller implementering av säkerhetsaspekter i planering” (se länken till rapporten nedan).

Även om standardisering inte är den enda lösningen så skulle tydliga nationella riktlinjer kunna ge en bas till hur man jobbar bättre lokalt och ge en större förståelse för hur man ska ta sig an vissa problem eller uppgifter. På så sätt kan det bidra till minskad förvirring, ökad effektivitet, och säkerställt ett gemensamt tillvägagångssätt inom det brottsförebyggande arbetet.

Det är dock viktigt att notera att nationella riktlinjer inte bör vara så rigida att de hindrar lokalsamhällen från att anpassa sig till sina unika förutsättningar. Lokala aktörer och organisationer bör fortfarande ha flexibiliteten att skräddarsy sitt tillvägagångssätt för att på bästa sätt möta behoven i deras samhälle. Att främja säkra, trygga och hållbara stadsmiljöer kräver väl samordnade åtgärder från tvärvetenskapliga team av experter som involverar arkitekter, planerare, säkerhetsexperter, polis och beslutsfattare samt insatser från civilsamhället. En ökad kapacitetsuppbyggnad är nödvändig för att möjliggöra en mer heltäckande förståelse av utmaningarna och möjligheterna vi står inför.

Sammantaget, även om standardisering inte alltid är den bästa lösningen, kan tydliga nationella riktlinjer för brottsprevention vara en användbar utgångspunkt för hur man kan arbeta bättre och mer effektivt med detta lokalt – vilket kommer att vara nödvändigt i och med den nya lagen om kommunernas brottsförebyggande ansvar.

Vania Ceccato and Gabriel Gliori, Forskningsgruppen för Säkerhet och Trygghet, KTH Kungliga Tekniska Högskolan.

Läs: Standardisering för urban och situationell brottsprevention (2021)

Och Trygg stadsmiljö Teori och praktik(2019)