Under de senaste decennierna har otrygghet och säkerhet varit ett centralt tema inom såvälpolitiken som i mediedebatten. Brottsförebyggande Rådets (BRÅ) Nationellatrygghetsundersökning visar på att upplevelsen av otrygghet och oro för brott i offentligamiljöer har ökat i Sverige sedan 2013. Idag pågår en mängd olika lokala projekt runt om i landet där kommuner, fastighetsföretag och andra aktörer ofta arbetar tillsammans förminskad brottslighet och ökad trygghet. De senaste åren har metoden Effektiv Samordning för Trygghet (EST) väckt stor optimism och implementerats i ett tiotal svenska kommuner. Det initiala målet med metoden är att förbygga och minska otrygghet i det offentliga rummet genom att polis, kommun och fastighetsbolag samverkar. EST avser att uppmärksamma och rikta insatser mot fysiska och sociala företeelser som bedöms påverka den upplevda otryggheten i offentliga miljöer. Metoden utgår därför från kriminologiska och sociologiska teorier som bidrar till att förklara vilka företeelser som kan upplevas otrygga. Två exempel på sådana är klotter och ungdomssamlingar enligt teorierna.
Arbetet med otrygghet är inget nytt, politiker har länge riktat insatser för att försöka minska allmänhetens upplevelse av otrygghet i offentliga miljöer. Uppfattningen att samverkan är ett fundamentalt tillvägagångsätt för att lösa den här typen av problematik är inte heller ny. Samhället förändras och det är tydligt att gamla arbetsmetoder inte har varit tillräckliga, då samhällets upplevda otrygghet fortsätter öka. Därför tyckte jag att det var intressant att undersöka hur nya, mer strukturerade arbetssätt som EST kan översättas och fungera i praktiken i en specifik kommun. Genom intervjuer med samtliga kärnmedlemmar i kommunens EST-grupp samt interna dokument kartlade jag hur arbetet med otrygghet såg ut samt hur medlemmarna upplevde arbetet med samverkan. Med hjälp av valda teoretiska utgångspunkter och insamlat material besvarades två frågeställningar som handlade om vilka gynnande och hämmande faktorer som fanns med i samverkansarbetet samt hur otryggheten kan påverkas över tid.
Slutsatsen av min studie var att arbetet med EST hade resulterat i spridningseffekter, då andra förvaltningar och organisationer också engagerades i arbetet. På så vis hade trygghetsarbetet intensifierats och förstärkts lokalt. Samtidigt var samverkan komplicerad då arbetet krävde inrapportering från många olika utomstående aktörer för att sammanställa en tillräckligt detaljerad lägesbild. En annan slutsats, baserat på vald teori, är att man också riskerar att försämra situationen på lång sikt genom att rikta ytterligare uppmärksamhet mot sådant som väcker otrygghet. Enligt valda teorier är problemet med den här typen av åtgärder att de bekräftar uppfattningen om att en företeelse eller ett område är farligt.
För mig väckte uppsatsskrivandet många tankar. Arbetet med otrygghet i offentliga miljöer är otroligt viktigt, bland annat på grund av att BRÅ:s undersökningar tyder på att upplevelsen av otrygghet i offentliga rum är ojämlikt fördelad, skapar ojämlikhet samt begränsar livet och livskvaliteten för många. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att agera på att en del forskare, exempelvis Zygmut Bauman och Ingrid Sahlin, anser att sättet vi hanterar den upplevda otryggheten på idag förvärrar situationen. Att arbeta med teorier som belyser verkligheten ur olika perspektiv har påmint mig om att den här typen av urbana problem är komplexa och sällan kan åtgärdas utan konsekvenser. Under intervjuerna berättade till exempel en av de intervjuade, att ett störande ljud som enbart kan uppfattas av personer under 25 år hade satts upp i ett centrumområde i syfte att motverka samlingar av ungdomar. Berättelsen väckte tankar om för vems skull insatserna genomfördes, vilka som riskerar att exkluderas samt vilka konsekvenser det kan få. Jag tycker att alla ska välkomnas och ha rätt att vara i det offentliga rummet på lika villkor. Ifrågasättanden och reflektion kring vilka som riskerar att påverkas av åtgärder och förändringar bör inkluderas i allt förändringsarbete.

—

Jag som har utfört den här studien heter Fanny Tallqvist och är 25 år gammal. I nuläget läserjag min första termin på mastersprogrammet Hållbar Stadsutveckling på SLU i Alnarp.
Studien genomfördes under våren 2021, då jag slutförde min kandidatexa men i Samhällsplanering vid Lunds universitet.