Trygghet – Ett omväxlande arbete

Halmstad kommun anställde hösten 2020 en trygghetssamordnare för att arbeta på två av stadens prioriterade bostadsområden. Sedan flera år arbetar en strateg med trygghetsfrågor för hela staden men efter en tids oroligheter identifierades behovet av en samordnare som kan arbeta operativt och närmre stadsdelarna. Uppdraget är att koordinera trygghetsfrämjande och brottsförebyggande arbete ihop med bland annat bostadsbolaget, föreningar och medborgare.

Här kommer några tankar efter ett drygt år i tjänsten.

Första tiden på jobbet handlande mycket om att träffa människor och andra aktörer som verkar på områdena, samt att ta del av tidigare arbete som gjorts. Att skapa sig en egen lägesbild, att kartlägga behov och utmaningar, samt att lära känna andra och att själv bli ett bekant ansikte. Det är svårt att komma ifrån betydelsen av personliga relationer för samverkan, hur gärna vi än vill hävda vikten av funktion över person.

Under min utbildning till kriminolog fokuserade jag på studier av samverkansarbete på det rättsliga fältet. Samverkan är i teorin inte så svårt, om alla drar åt samma håll och delar information och resurser så skapas ett mervärde för allas bästa. Men det är tyvärr inte lika enkelt i praktiken. Alla verksamheter har sina tjärnuppdrag att värna om, alla måste enas om en gemensam problembild och att frågan behöver vara prioriterad hos var och en. Sedan måste varje representant ha mandat inom sin organisation att driva frågan eller förändringen. Jag brukar tänka att jag arbetar med lobbying, att övertyga någon annan att något är en bra idé att prova.

En stor del av vad jag uppskattar med att jobba hos kommunen är att så många av frågorna i någon form ofta landar på vårt bord, även om någon annan aktör kanske står för det huvudsakliga uppdraget. Det gör att jag får vara involverad i många frågor samtidigt, stötta upp där det behövs, och tvingas vara flexibel och påläst på flera håll. Under en vecka arbetar jag ofta parallellt med frågor som rör ungdomshäng på torget, vårdslös mopedkörning, medborgardialoger, eller kartlägger bilbränder.

Vad jag lärt mig är också att försöka förutspå oväntade följdeffekter av insatser. Ett område hade återkommande problem med taxibilar med färdtjänstuppdrag som körde utan tillstånd att körde in på gång- och cykelvägar. De körde även för fort. Detta oroade boende vars barn lekte på lekplatser intill. Tydligare skyltning brydde sig ingen om och fysiska grindar eller hinder i vägen var svårt då utryckningsfordon behövde kunna komma fram. Samtal med chaufförerna ledde heller ingenstans. Efter dialog med Hallandstrafik kunde information gå ut till taxibolagen vad som gällde och att de kunde bli av med uppdragen om de inte skötte sig. Det fungerade, men bara någon vecka efter fick vi istället samtal från andra boende som var upprörda över att de inte längre kunde bli hämtade vid dörren (oavsett om de hade rätt till det eller inte). Två steg fram, ett tillbaka, men det är learning by doing.

Fokus framöver kommer ligga på att mer strukturerat implementera orsaksanalyser som en fast punkt i arbetsmetoderna. Det är lätt att hoppa från lägesbild till insats, både för att problemet att kan upplevas akut och för att lösningen kan tyckas uppenbar. Men här behövs systematik och långsiktighet för att etablera nya rutiner. Målet är att göra insatserna mer effektiva och resultaten lättare att följa upp.

Samtidigt fortgår arbetet med att stärka den kollektiva förmågan, alltså en känsla av gemenskap hos medborgarna och en vilja att ingripa för områdes allmänna bästa. Det tror jag görs genom att skapa mötesplatser för boende att träffas och umgås på. Att bjuda in till dialog och kontinuerlig återkoppling. Det finns mycket engagemang och många goda krafter. Dessa måste tas tillvara på.

—

Charlie Karlsson
charlie.karlsson@halmstad.se

Arbetar som trygghetssamordnare på två av Halmstad kommuns prioriterade bostadsområden. Tog våren 2020 examen från masterprogrammet i kriminologi vid Göteborgs universitet. Mastersuppsatsen om ett socialt ungdomsprojekts påverkan på brottsligheten i Biskopsgården belönades med ett hedersomnämnande från Säkraplatsers pris i minne till Ida Johannson.